7.12.2014
Domvik är ett spännande ställe. Eller rättare sagt ibland skrämmande. När jag går ner från vägen där jag lämnar bilen, följer en urgammal väg och rundar berget, kommer jag till Domvik. Alltid är det någon som blir skrämd - en fågel, en hare eller en hjort kanske - men det blir jag också. Det är på nåt sätt spökligt tyst fast vinden viner i träden. Stället har karaktär. Jag går dit alltid tyst ,som till kyrkan. För att inte störa.
Stenen blänger bakåt på mig.
Där finns också drakar, här är bara en av dem.
Vad som helst kan gömma sig i gärset. Ormarna har troligen redan dragit sig tillbaka inför vintern, men en tiger kan bra gömma sig här.
Här finns också två perfekta gömlsen. Två jordkällare. Men tro inte att jag går in i dem. Aldrig! Jag var antagligen instängd i mormors poatiskällare för många gånger som barn.
Och sen, plötsligt tittar solen fram!
Gammalt taggtrådsstängsel.
Den stora granen har tappat toppen,
och den har fallit ner mot en annan gran och bildar det perfekta gömstället för allehanda djur- och säkert också drakar.